Timeout

Nu är det slut. Nu är det dags att lämna platsen som jag bott och levt på och älskat i 3 år (ja, nästan i alla fall). Mitt kära Falu fri. Fan vad jag kommer sakna den platsen och alla underbara, fantastiska, otroliga männsiskor som finns där. Ni är bäst, det vet ni.

Det gör mig så otroligt ledsen att det finna så många underbara människor på Falu fri som jag aldrig kommer att träffa igen. Det gör mig så otroligt ledsen att det finns så underbara lärare på Falu fri som jag aldrig kommer att få träffa eller ha i några kurser igen. Det gör mig så otroligt ledsen att jag aldrig kommer få äta på Gastronomen igen. Att aldrig mer få känna smaken av deras äppeljuice gör mig ont. Det gör mig ont att jag aldrig kommer få sitta i mitt basgruppsrum mer. Att jag aldrig kommer svära över hur stökigt det är i köket igen. Att jag aldrig kommer få springa i Falu fris korridorer mer, skrikandes, hoppandes, tjoandes. Att jag aldrig mer kommer få sitta i Illiaden och ha mysigt med klassen på mentorsmötena känns outhärdligt. Att aldrig mer få lyssna på Adam med bästaste Christoffer. Att aldrig mer få lösa Metrokorsord med Hanna. Att aldrig mer få prata fotboll med Kessan. Att aldrig mer få skratta åt Roberts skämt. Att aldrig mer få se vackra och otroliga My sitta i basgruppsrummet med sin laptop och svära över lärarna. Att aldrig mer få skälla på Andrea för att hon är ironisk utan att jag förstår. Jag kommer till och med sakna Martins så kallade elakheter.

Det gör mig så ont och så ledsen. Och jag kommer sakna det  och er så otroligt mycket! Jag älskar er.
Allt är upp och ner. Jag kan inte ens få bilden rättvänd. Fan. Kan vi spola tillbaka tiden?